Varför behöver vi prata med barn och unga om framtiden?

Vems framtid är det vi talar om?

Vi vuxna har många skäl att vilja prata om barns och ungas framtid. Vi vill att de ska få utbildning, försörjning, gemenskap och möjlighet att leva ett gott liv. Omtanken kan få oss att börja med det vi själva uppfattar som mest angeläget: ett utbildningsval, en arbetsmarknad som förändras eller en förmåga vi tror att barnet behöver utveckla. Men innan vi kan vara till hjälp behöver vi förstå hur framtiden ser ut från den andra personens plats. Det vi vill förbereda barnet för är inte nödvändigtvis det barnet funderar mest på just nu.

Barn och unga har egna erfarenheter av lärande, relationer, tillhörighet och möjligheter. Någon föreställer sig ett särskilt yrke. En annan längtar efter en vardag med lugn och trygga relationer. En tredje har ännu inget språk för framtiden, men vet att det finns sådant i nuet som hen vill ha mer eller mindre av. Alla dessa utgångspunkter kan bära ett framtidssamtal. Den som inte har en tydlig dröm har inte därmed mindre att säga.

Från att tala OM och FÖR till att tala MED

Skillnaden mellan OM, FÖR och MED hjälper oss att uppmärksamma vår egen position. När vi talar OM barnens framtid formulerar vi våra föreställningar. När vi talar FÖR dem försöker vi ordna förutsättningar och fatta beslut. Båda perspektiven kan ha en plats i vuxnas ansvar, men de kan inte ersätta samtalet MED dem som berörs. Där behöver den unga personens ord kunna förändra vad vi vuxna trodde att frågan handlade om.

Att tala med ett barn innebär därför mer än att ge barnet en stund att svara mellan vuxnas förklaringar. Vi behöver lyssna efter det som inte passar våra förväntningar, ställa följdfrågor utan att omedelbart värdera och visa vad vi har förstått. En fråga om arbete kan öppna ett samtal om trygghet. En fråga om utbildning kan visa sig handla om att få vara kvar i ett sammanhang där man känner sig hemma. Samtalet blir rikare när vi följer den betydelsen innan vi återgår till våra egna råd.

Delaktighet innebär också vuxenansvar

Barnkonventionens artikel 12 är en viktig utgångspunkt för handbokens syn på delaktighet. Barn ska kunna uttrycka åsikter i frågor som berör dem och få sina perspektiv beaktade. Det förutsätter begriplig information, verklig möjlighet att delta och återkoppling om hur synpunkterna har hanterats. Att få komma till tals betyder inte att alltid få sin vilja igenom. Men om den vuxne frågar och sedan inte visar vad svaret har betytt blir delaktigheten svår att förstå.

Medskapande befriar inte vuxna från ansvar. Det är fortfarande vuxna som behöver öppna dörrar, ge saklig kunskap, motverka begränsande föreställningar och ta ansvar för sådant barnet inte kan förändra på egen hand. Framtidssamtalet ska inte lägga samhällets problem i barnets knä. Det ska göra det möjligt att upptäcka vad vi kan förstå, utforska och påverka tillsammans.

Ett värdefullt samtal behöver heller inte avslutas med en plan. Ibland har barnet fått formulera något som tidigare varit svårt att säga. Ibland har den vuxne upptäckt ett antagande som behöver omprövas. Att någon har lyssnat, och att det går att återkomma, kan vara ett meningsfullt resultat i sig.

Frågor att bära med sig

Vad tar jag redan för givet om den här personens framtid? Vilken fråga vill barnet själv prata om? Hur kan jag visa att det jag har hört faktiskt får betydelse?